Fornnordisk religion och asatro

Då vikingatiden inleddes vid slutet av 700-talet hade folket i Västeuropa blivit kristet. Kyrkor och kloster hade växt fram överallt. Men om du hade levt i Norden vid den här tiden, skulle du ha dyrkat Oden, Tor, Frej, Freja och de andra gudarna och gudinnorna inom den fornnordiska religionen. Nordbornas äldre religion brukar även kallas för asatro eftersom deras viktigaste gudar var asar. Asatron fanns hos alla germanska folk i Nordeuropa innan kristendomen trängde bort den.

Den fornnordiska mytologin utgår från den bild nordborna hade av sin egen värld som de kallade för Midgård. I mitten av Midgård låg Asgård som var gudarnas hemvist. Människornas och gudarnas värld utgjorde världsalltets centrum och var omgiven av en enorm mur som uppförts av gudarna för att skydda den bebyggda jorden. Området utanför muren kallades för Utgård och bestod av vildmark som var befolkad av jättar och demoniska väsen.

Hela jorden var omgiven av världshavet. I detta levde den väldiga Midgårdsormen och andra havsmonster. Över allt detta sträckte sig det enorma och evigt grönskande trädet Yggdrasil som överskuggade världen.

På dagen drogs solen över himlen av hästen Skinfaxe och på natten förde hästen Rimfaxe månen i sin bana. Varje morgon föll hans dregel ned på jorden som dagg.

Människornas tillvaro var präglad av en kamp för överlevnad

Livet på järnåldern och vikingatiden var ofta hårt. Järnålderns klimat var kallare än dagens och tillvaron var för det mesta en kamp för överlevnad. I den tuffa vardagen behövdes starka bundsförvanter. Människorna sökte därför hjälp från gudarna. I den fornnordiska mytologin har Utgårds mörka makter fått representera mycket av det onda som dåtidens människor kunde råka ut för.

Midgårds världsordning hotades ständigt av Utgårds mörka makter

Människornas tillvaro i Midgård skyddades av gudarna. Men den gudomliga ordningen var under ständigt hot från Utgårds mörka makter. Så länge gudarna kunde kämpa mot jättarna och de andra kaosmakterna, kunde hotet hållas på avstånd. Asagudarna var därför alltid på vakt mot hotet utanför Midgård.

Jättarna i Utgård kom från ett talrikt släkte. De var inte bara oerhört starka utan ägde också stor visdom vilket gjorde dem till fruktansvärda motståndare. Människornas och gudarnas störste förkämpe var Tor som många gånger fick slåss på egen hand för att upprätthålla världsordningen.

Gudarna i den nordiska mytologin

Gudarna bestod egentligen av två olika grupper – asar och vaner. Vanerna var en slags fruktbarhetsgudar, medan asarnas funktion är svårare att fastställa eftersom den nordiska mytologins skriftkällor ofta benämner alla gudar som asagudar. Här nedan följer en kort presentation av några av de mest kända gudarna och gudinnorna.

Oden var den främste guden och härskade över de andra asagudarna. Han var den enögde vise fadersgestalten, men också stridens, magins och skaldekonstens gud. Oden ägde en åttafotad häst som hette Sleipner och hade två korpar, Hugin och Munin som rapporterade allt som hände i människornas och gudarnas värld till honom.

Valhall var Odens boning och krigarnas paradis. I Valhall hamnade de som dött i strid och hämtats av valkyriorna. Valkyrorna var ett slags kvinnliga gudaväsen som hade till uppgift att servera de fallna kämparna i Odens stora festhall. Platserna i Valhall var exklusiva och reserverade enbart för dem som dog en värdig död i strid.

Tor var krigets och åskans gud och Midgårds främste beskyddare. Han kämpade oupphörligt med att försvara människor och gudar mot Utgårds mörka makter. Till sin hjälp hade han sin oerhörda styrka och Mjölner (betyder krossaren) som var en mäktig magisk stridshammare.

Tor har idag blivit en älsklingsgestalt i den nordiska mytologin. Det framgår inte minst genom den popularitet som torshammaren har fått bland alla som är intresserade av fornnordisk religion. Men Tors hammare var en populär symbol redan under vikingatiden eftersom den sades skydda mot ondska.

Frej (Frö) var en fruktbarhetsgud och Freja var fruktbarhetens gudinna. De tillhörde vanernas gudasläkte och hjälpte människorna till ett fredligt och rikt liv. De båda gudarna hade stor betydelse för dåtidens människor som levde i ett jordbrukssamhälle som var uppbyggt kring sådd, skörd och fortplantning. Frej härskade bland annat över vädret, medan Freja påverkade människors och djurs fruktsamhet.

Ibland offrade folk till fruktbarhetsgudarna eller någon av de andra gudarna för att få deras uppmärksamhet och hjälp i tillvaron. Mest vanligt var sannolikt att offra för att få en bra skörd eller ökat välstånd på annat sätt. Forskning har också visat att det vid enstaka tillfällen förekom människooffer i Norden vid den här tiden.

Religionen satte sin prägel på hela samhället

Det nordiska samhället var under senare delen av järnåldern och vikingatiden ett ättesamhälle som baserades på släktband. Det var därför livsviktigt att tillhöra en släkt. Utanför släktsamhällets gemenskap stod endast de rättslösa trälarna och de fredlösa som uteslutits från samhället.

Det vikingatida släktsamhället vilade till stor del på en religiös grund. Den sociala gemenskapen var en form av gemensam kult där rituella handlingar vägledde människan genom livet från födseln till döden. Även samhällets rättsordning var genomsyrat av religiösa föreställningar. De platser där rättsskipningen utövades betraktades som heliga och stod under gudarnas beskydd. Kultplats och tingsplats var ofta förenade på samma ställe så att de utgjorde ett religiöst-rättsligt byggdecentrum. Ingenstans var heligheten större än på kultplatsen eller i templet. Dessa platsers okränkbara frid skulle skydda mot alla tänkbara brott. Den som hade med sig vapen eller bröt mot tempelfriden på annat sätt straffades hårt.

I vikingarnas samhälle fanns inget renodlat yrkesmässigt prästämbete. På Island fanns till exempel istället ett ”godeämbete” i vilket världsligt och andligt ledarskap förenades. Den s.k. goden var därför inte bara offerpräst utan fungerade också som politisk ledare och domare inom sin härad. Ämbetsinnehavarens myndighet vilade därför till stor del på hans relation till de högre makterna. Utan gudarnas medverkan och stöd var möjligheterna till framgång små i både krig och fred.

Seder och ritualer kring döden

Släktsamhällets ideologi och värderingar formade vikingatidens tro på döden. Släktens gemenskap innefattade inte bara de levande utan också de avlidna medlemmarna. Det fanns en själslig samhörighet mellan de levande och döda anförvanterna. De levande var förvaltare av en slags andlig kraft som fanns inom släkten och som hade byggts upp av förfäderna. När en släktmedlem dog levde själen kvar i dödsrikets skuggtillvaro medan den andliga kraft som släktingen bidragit med till ätten under sin levnad, fortsatte att leva kvar i släktens levande medlemmar. En ceremoni som befäste denna tro var då ett barn fick ta över någon nyligen avliden släktings namn. Man trodde då att barnet blev delaktig av och förde vidare den dödes andliga kraft.

Då en person avled togs kroppen omhand av släktmedlemmarna varefter en rad fromma ceremonier utfördes enligt den fastställda traditionen. Efter några dagar följde begravningen då liket brändes eller begravdes. Begravningsritualerna varierade med tiden och kunde skilja sig åt på olika platser. Men de gällande sätten att begrava de döda var genom bränning eller jordfästning. I samband med begravningen offrades också gåvor till den döde som han eller hon skulle få användning av i dödsriket.

Kristendomens ankomst

Den fornnordiska religionen baserades på sambandet mellan religion och socialt liv. Den här samhörigheten var framträdande bland annat inom rättsordningen. Ett sådant samordnat system är oerhört stark så länge som samhället har en gemensam religiös grundsyn. Men om religiös splittring uppstår, faller den rådande ordningen.

Detta utnyttjades av de kristna missionärerna som kom till de nordiska länderna. Den kristna missionen vände sig inte till folkets breda massa, utan riktades istället till kungar och stormän som upprätthöll den religiösa och världsliga ordningen i samhället. När sedan kristendomen spreds i Norden i början 1000-talet dog den fornnordiska religionen ut.

Med kristendomen kom också skriftspråket till Norden vilket ses som startpunkten för den nordiska medeltiden. Det var därför inte förrän under medeltiden, då kristendomen dominerade, som de flesta källorna om den fornnordiska religionen kom till.


Den fornnordiska religionen lever kvar i namn på veckodagar och platser

Flera av de mest kända gudarna lever kvar i namnet på några av våra veckodagar. Tisdagen är uppkallad efter Tyr som var Odens son, onsdagen är Odens dag, torsdagen är Tors och fredagen är tillägnad Freja. Men även månens dag (måndag) och solens dag (söndag) kan anses höra hemma i den förkristna kulten. Det är egentligen bara lördagen som inte hör dit eftersom dess namn kommer från ”löga” som är ett gammalt ord för bada eller tvätta. Att tvätta sig dagen innan söndagen har sannolikt att göra med kristna reningsceremonier.

Många orter och idrottsplatser runt om Sverige bär också spår av asatron då de är uppkallade efter asagudar och annat som kan knytas till den fornnordiska mytologin, t.ex. Torsåker, Torsby, Odensvi, Valhalla, Frövi, Ullevi, o.s.v.