Germansk Runskrift och litteratur

Germanerna utvecklade egna skrivtecken, så kallade runor, med en egen säregen inre ordningsföljd, den så kallade futharken. Runorna utmärkte enkla ljud, men hade också symbolisk betydelse och hade namn. Åtminstone på 200-talet var runraden uppfunnen, och blev en gemensam tillhörighet för samtliga germanska folk. Under tidernas lopp undergick den emellertid förändringar, så att olika runor förekom hos olika folk. På grund av brist på skrivmaterial, annat än trä, ben, metall och sten, fick inte runorna någon bred grund för att användas som medel för en verklig litteratur.

Runorna användes främst för att skriva namn och besvärjelser på redskap och vapen, samt i Skandinavien som gravskrifter. Ett exempel på en tidig runinskrift är spjutspetsen från Stabu i Norge (ca. 175) med inskriptionen "raunijaR", vilket brukar tolkas som "Prövaren". En annan spjutspets från Dahmsdorf i Tyskland (ca. 250) har en liknande inskription: "ranja", "Genomborraren".

Germanerna saknade dock inte sägner och sånger, men liksom hos grekerna på den homeriska tiden upptecknades dessa inte i skrift utan fortplantades genom en muntlig tradition. Somliga var till sitt innehåll mytologiska, till exempel de gamla sångerna om guden Tuisto och hans ättlingar. Andra utgjordes av begravningssånger, i vilka den dödes bedrifter förhärligades, och sannolikt var det sådana, som gav upphov till de sånger om framstående hjältar - exempelvis Arminius - vilka enligt Tacitus' vittnesbörd var vanliga bland germanstammarna.

Den längsta runinskrift som påträffats ristad med den äldre futharken är Eggjastenen i Norge som ristades på 600-talet. Rökstenen i Östergötland, från skiftet till vikingatiden omkring år 800, är ristad med både urgermanska och skandinaviska runor.